jag - jag har tydligen 'svårt att acceptera mänskliga svagheter'
pappa- VI VET!! men vi är faktiskt mänskliga.
....

pappa- eller ja, mamma iallafall.

jag har tänkt på detdär med kärlek. det är svårt att prata om för mig. iallafall när det gäller för en annan människa.
jag blir inte lätt kär. eller ja, aldrig. hitills! jag känner mig ond och hårdhjärtad.
all fakta om kärlek människor emellan är saker jag hört. och det ända jag känner till är den emellan familj och vänner och till djur.
men alla pratar ju om 'the one' och att hitta honom (ja. jag är tjej. en tjej som gillar killar. vilket innebär att jag väljer att benämna denna figur som en han. honom. man. idag) sen tänker jag också. att så himla många, hittar dendär (ja, dom säger det iallafall, om det sedan bara gäller i några månader hör inte hit) duvet, dom blir sådär läskigt förälskade och andra creapy things!!
men alltså, det jag tänkt mest på, är att det måste finnas en hel rad med människor där ute i världen, som skulle kunna vara 'the one' för just dig-  detta pga det höga antal som hittar just denna personen inom samma postnummer, kommun, skola, eller till och med gata!
tänk dig då hela världen, hur många till det säkert finns, som skulle passa dig minst lika bra! och kanske en, som verkligen verkligen är den där riktigt äkta kärleken, hur många är det som verkligen lyckas hitta den? AHA, du tänker säkert att det är just du ? men seriöst, du hittade din älskling i samma stad, visst, ni passar kung och älskar varandra, men tänk om det finns en till sån i åtminstone varenda land? eller åtminstone ett tiotal till som passar dig som han den i handsken? du kommer aldrig få veta, eller kanske hitta.
jag lyckades inte formulera mig nu som jag önskat känner jag, men för att försöka förkorta det hela, det finns flera THE ONE för varje människa. typ.

sen att min teori bara håller i teorin, det är jag också mycket medveten om. eftersom jag aldrig känt t h a t för någon human, kan jag bara jämföra detta med mina hästar, vilka jag har sån sjukt stor kärlek för, och jag menar., dom är dom ääända för mig i hela världen, finns inga bättre ;) haha.
jag talar emot mig själv. eller ja, emot en del av mina personligheter iallafall. fy på mig. men du, jag är inte bitter! för jag älskar att argumentera emot mig själv. för det kommer bara bra, och kloka argument, och jag gillar dem alla. sen vinner jag alltid i slutet också! vilket jag också gör när jag argumenterar emot andra. oftast.
men det hör inte hit. för ingen vill göra det emot mig. och just nu pladdrar jag på dynga.
usch.

PE U ES ES

ibland är det helt omöjligt att bo i dethär lilla landet lagom.
dom behöver väl inte överdriva ? måste a l l t i n g vara lagom ?
jag blir så förbannad.
ja .
självklart pratar jag om jeansstorlekar.
som alltid finns i domdär jävla 32 34 storlekarna.
gällande jeans. är det verkligen ett tvång, att vi alla ska se likadana ut!
och det stör mig något fruktansvärt.
eftersom mina ben valt att gå sin egen väg.
det konstigaste av allt, är nog ändock att jag tror inte det finns någon som kan ha jeans. jag tycker alla i min närhet, hur lagoma ben dom än har, bara klagar över att dom inte kan ha några jeans. vilket självklart gör mig ännu argare. vilket jag inte nämner. när dom kan ha i stort sett allt dom provar.

jag genomsöker dom flesta affärer jag kommer i närheten av, ständigt i jakten på nya jeans. vi är fortfarande inne på ett rätt normalt beteende här.
jag har haft tur, för någon gång varje år har det funnits ett par på JC, som jag helt enkelt blivit tvungen att lära mig älska.
men nu. jag vet inte om det beror på att mina ben, eller den ovannämnda affären, men någonting har blivit fel.
för jag har inte hittat ett par jeans jag kan ha sedan flera månader tillbaka.
okej, det var inte så illa som det lät. jag vet.
men grejen är den, att jag blir så ursinnig.
speciellt efter flera timmars sökande ute på det stora blå. där jag hade hopp om att lyckats finna några som verkade passande för att kunna beställa.
priset gav jag fan i. men trots det, hittade jag inte ett ända litet par. som kan passa. förmodligen beror detta även på min urdåliga koll inom mode och klädmärken. jag vet helt enkelt inte vart jag ska leta.
26/36 någon ?
så onormalt är det väl ändå inte!!
min bror råder mig att äta mer och bli tjockare . han säger att allting löser sig då.
trots att han vet att jag inte kan gå upp i vikt.

men älskade medborgare! jag fortsätter min kamp emot mina ben, och hoppas att vi någon dag ska kunna komma överens.
jag känner mig som en unghingst som inte växt färdigt ännu. bakbenen är längre än frambenen och han har ingen kontroll på någonting.
jag måste lära mig hantera dom.
någon dag.
ska bara leta på någon att hyra som kan lära mig.
och ni vet. att jag bara klagar. just nu. i dethär inlägget. för det är min blogg. och kom ihåg.
jag är inte bitter!!

vår familj har införskaffat en bärbar dator. det är mycket trevligt och en bra investering tycker jag.
det är ett bra tangentbord som är lätt att skriva på, och man kan ju ha den överallt. det är liksom poängen. med en bärbar dator.
för ögonblicket står den i köket.
vilken är alldeles ypperligt trevligt.  eftersom att jag kan sitta och skriva, och få inspiration från min knasiga familj.

det spökar hemma hos oss. okej ?  vi har ungefär åtta spöken här.

f - men är det inte läskgt då?
s - nej, det är rätt skönt att veta att det alltid är någon hemma.

yesman